Lyzio: The Sorcerer’s Apprentice

I går kväll så fick jag äntligen tummen ur och började, och denna gången även kolla klart på filmen The Sorcerer’s Apprentice.

Visst, Cage är med i typ allt bra som dåligt han snittar 2,9 filmer om året vilket kanske ändå är det högsta antalet, men ofta är det inte på grund utav honom visa filmer inte riktigt håller måttet. Samtidigt är vissa riktigt bra, även om denna kanske mer faller under en helt OK rulle som verkligen är värd att se – kanske till och med mer än en gång under en två/tre årsperiod.

Filmen som utspelar sig i New York börjar med att Merlins lärlingar ska besegra Morgana. Efter lite drygt 1300 år så är det en liten pojke på skolutflykt som råkar släppa ut den värsta av motståndarna till Baltazar (Cage) – Inget helt ovanligt, men ändå lite ”shit happens” eftersom det var ett barn med svårt för det sociala som gjorde det.

Nicolas Cage brukar göra bra insatser i filmer som han är i, och lika så i denna filmen. Precis som vad som känns som vanligast så känns har han en seriös roll med en viss hint om en bakomliggande humor.

Jag gillar honom, har alltid gjort, enda sådan jag första gången såg National Treasure så har jag varit haft ett visst intresse i att se honom på duken. (Även om jag inte tror att det var den första filmen med honom jag såg, så var det helt klart den där jag först lade märke till honom.)

Sen har vi Jay Baruchel, en kille man känner igen men inte riktigt någonsin kan veta varifrån. Inte för att han är okänd, utan för att han inte direkt sticker ut, även om han gör ett bra jobb.

Slutligen så har vi Teresa Palmer, en intressant skådis som gör ett bra jobb, och det blir inte sämre av hennes rätt underbara underliggande hint av dialekt från Australien. Har alltid varit något dragen till skådespelerskor från Australien.

Lyzio: Hitman: Agent 47

Idag blev det ett biobesök, tyvärr som van besökare av teatern så håller man alltid koll på var taken och byxorna sitter så jag lade märke till att överkanten skymdes av ett tak (vilket jag påpekade förra gången jag var där, så någon kunde hissa upp det.), det blev Hitman: Agent 47 som stod på menyn och jag får säga att den uppfyllde de förväntningar som jag själv hade på filmen.

Det är alltid lite klurigt att göra film på ett spel framförallt en så pass väl mottagen spelserie som Hitman. Som tittare så förväntar man sig något i klass med spelet, eller bättre.
Visst kanske man kan tycka att det var väldigt mycket precis vilken actionrulle som helst, men de viktiga dragen för att ingå i Hitmanserien finns där.

Samtidigt så gör den inte ett försök i att bli något spektakulärt utan att vara en actionrulle. Vilket i sig kanske inte hör till Hitman och göra, för som alla inbitna gamers vet så får man inga höga poäng av att döda alla vakter med icke ljuddämpade silverballers. Det är så tyst och så få som möjligt som ger de maximala poängen, men hur rolig hade den filmen blivit att gå och titta på?

För att göra Hitman till en bra film som går att titta på utan att somna, så behöver den action och lägger du till mycket action så blir det lite som en bondfilm – fast med lite mer smygande.

När man kollar på filmer gjorda på spel, så blir det ofta med låga förväntningar, men det betyder inte att filmen inte kan vara bra. – Ett bra exempel på en riktigt riktigt usel film i förhållande till sitt spel är Postal.

So, en bra actionrulle med flera inslag som tydligt visar upp vilka i publiken som lirar spelen. (Fanns ett par ställen där uppenbart bara de som spelat börjar fnissa.)